"nobody said it was easy
it’s such a shame for us to part
nobody said it was easy
no one ever said it would be this hard
oh take me back to the start"

det är läskigt, detta. hur han alltid sjöng första meningen när någon hade problem med något, oftast som skämt. men det är läskigt hur fint och bra det stämmer nu. när det gör ont. när han och jag inte längre är ett "vi".
men bara för att han och jag inte är ett "vi" betyder det inte att jag inte ser oss som en samhörighet längre. vi passade bra ihop, det gjorde vi. med alla likheter och olikheter. kompletterande av varandra, har jag hört att det kallas. men det går över. snart glömmer jag helt, och slutar sakna.

för att börja glömma ska jag ta tag i poweryoga igen, kanske. och renovering av mitt rum. för att ändra, bygga på. kanske klippa en ny frisyr? eller inte, det återstår att se - jag gillar trots allt mitt hår. men ibland behöver man förändringar för att få en annan framtid. en glad framtid utan tankar på honom och hur mycket jag saknar. det är svårt, det går inte att förneka, men det går om man vill.

slippa livnära sig på vatten, yoghurt, frukt och färdigsoppor. och cigg. mer cigg än vanligt för att slippa ångest och panikgråt. för att hålla tillbaka. för att hålla sig normal - lugn. för att slippa tänka, undra och hoppas. för om man hoppas slår smärtan tillbaks tusen gånger värre när man märker att det är fel. att det inte finns någon mening.'

men nu. nu åker jag iväg med far min för att köpa spackel + färg och annat som behövs för att måla om ett rum. synd att jag antagligen inte kan sova i min egen säng inatt. synd att jag inte kan sova i den säng jag helst hade sett som reservsäng. i en annan lägenhet. i en annan ort. hos honom.
jag får sova på soffan. eller gå ut ikväll kanske. jag vet inte. någonting.