(min mamma är en natural poser. kan inte hjälpas, liksom)
Imorse, vid typ halv 9 kände jag för att ta en promenad. Väldigt konstigt för att vara jag, men låt gå, tänkte jag.
Fick med mig mor, hund och kamera och gick i över en och en halv timme.
Fine, tänkte jag när jag kom tillbaka, nu har jag fått motion för en månad framåt.

Vad gjorde jag sen? Vid typ 18 fick jag verkligen CRAVINGS (grova!!) för att motionera. Nu ser jag framför mig hur mina vänner i verkligheten reagerar. (som så många gånger förr)
Men i alla fall, jag tog världens runda, och hann tänka att jag fan håller på att bli en helt annan människa.

När jag sen kom på mig själv med att vara helt lost, gloendes på månen, stapplandes fram med steg som skulle kunna liknas med en människa som lider av cerebral pares, även med öppen mun och en död blick förstod jag att jag visst fortfarande är samma människa.