Det är läskigt hur fort hjärnan blockerar gamla känslor. Hur fort man kan glömma hur någons röst låter eller hur en varm kram känns. Tryggheten man känner då man lägger ansiktet vid någons nacke när man kramas. Och andas in, för att känna en doft av trygghet och kärlek. Vänskap även. Det är läskigt att glömma. Glömma glädjen som man får endast av att se en annan människa. Glömma hur man så snabbt man kan urskilja en människa ur en folkmassa och samtidigt känna sådan otrolig glädje och varm känsla.
Glömma vanan av pussarna och kramarna man får när man precis kliver in genom någons dörr. Välkomnandet. Och hur man sedan rycks ner i sängen för att få kramas ytterligare. Att mötas igen efter att man saknat varandra. Kärleken.

Det är också läskigt hur man kan glömma känslan av att känna sig så otroligt omtyckt och ombrydd av en människa. Att glömma hur det känns när någon lägger handen vid ens kind när man somnar i dennes knä, eller hur någon lägger armen runt en när man ska sova. Glömma tryggheten man känner precis innan man somnar, och samma trygghet man känner sekunden efter man vaknat. Glömma hur lycklig man känner sig då man delar ett skratt med den man tycker om.

Glömma kärleken man känner då någon fattar ens hand med sin egen då man sitter och äter middag. All närhet räknades. Det är också läskigt hur det är att glömma kärleken och glädjen man känner då man ser in i någons ögon. Hans ögon. Alla bevis på kärlek.

Det är också jobbigt att behöva glömma.
Men det är fint att veta att två kroppar har matchats så perfekt och bra, lilla sked och stora sked, att man kunnat utgöra den perfekta skeden. Och det är synd att allt har sitt slut - oavsett om det är på ens eget bevåg eller inte.


Men det är fint att man kan blockera sånt. Som för att förhindra att man rasar. Faller. Förhindra att man totalt fallerar. Rasar samman. I saknad och ren desperation. Det är fint att sådant förhindras.

Det enda man inte glömmer är den totala saknaden. Den finns kvar, ett långt tag. Kärleken dör inte heller ut. Men man får aldrig igen uppleva det som fick en så kär, och ingenting ger näring åt det som krävs för att sakna. På grund av detta så glömmer man även detta så småningom. Så att man kan leva igen, och känna sig lycklig över något annat. Men det dröjer. Och under tiden det dröjer så smärtar det. Det gör så ont att man vill gräva ner sig. Glömma allt som varit - men det går inte. För oavsett vad man intalar sig så var det fint. Det VAR kärlek.
Det kommer dröja väldigt länge innan jag kommer över honom. Världens bästa. Världens finaste. Gullis.