Tyvärr går vissa saker inte att blockera. De saker som inte fastnar i skyddet byggs upp som en otrolig smärta i hjärtat som till slut måste släppas ut. Det resulterar i stora krokodiltårar som inte har någon hejd. Ofta är det någonting som utlöser denna gråtattack.

För mig är det det faktum att det inatt blir 6 månader sedan jag för första gången åkte hem till Honom. Till han som senare skulle bli min pojkvän. Kl 02.50 (ungefär något sådant) åkte jag i taxi hem till min fina för första gången. En taxi som han betalade för att han ville ha mig där. Jag stannade tills nio kvällen därpå, och blev så positivt överraskad då han följde mig till bussen. Han stannade mig var tionde meter för att få en puss, och jag var inte sen med att haka på det. Det var ingenting jag var van vid. Så många pussar på så kort tid - men jag tyckte om det.
Och jag tycker om honom. Så ofantligt mycket.

Och jag ska ut ikväll, med samma tjejkompisar som var med den kvällen när jag åkte hem till honom. Skillnaden nu är att han inte vill ha mig där, på samma sätt som förr. Det smärtar. Något otroligt. Men jag kan ta mig igenom det.
Så småningom slutar det ju göra ont. Men det tar tid.