Tiden läker alla sår - men långsiktigt. Det fick jag uppleva ikväll. Det och lite till.
Kom in på klubben vid tolv, då vi gick till Emelies jobb först. Hm. Beställer in en öl, men klarar inte av att dricka. Finner mig själv ståendes mitt på dansgolvet - gråtandes. Står och håller i en halvdrucken öl som man inte ens har ett litet sug för. Ingen lust. Ingenting. Det enda man kan tänka på är Honom. Fina. Bästa.

Gråter, ger bort ölen. En kille kommer fram och säger snällt att man inte får gråta, för man ska vara glad. Vill ryta åt honom att jag gråter så mycket jag vill. Jag gråter alla tårar i världen, om det så får mig att må bättre i slutändan. Men gör det inte. Blir istället skyddad av fina tjejkompisar. De bildar så gott som en mur runt mig, så att ingen kille kan komma i närheten. Alla killar är ju äckliga just nu. Alla förutom min fina. Varför förstår de inte det själva? Gråter lite till, och pappa hämtar i stan. Allt för att jag inte ska bryta ihop helt - men också för sin egen skull, i rädsla för att jag ska bryta ihop och göra något dumt. Men det är okej. Han bryr sig ju.

Ett halvår sen nu.. Inte mer än så. Men tillräckligt lång tid för att lämna avtryck i mitt hjärta.


Det är svårt när hjärtat gör ont. Det känns lönlöst att hoppas på något. Men allt jag vill ha är ju honom, så det är svårt att låta bli. Att hoppas på något bättre. Att hoppas på att lyckan återvänder. Kärleken med. Och han. Mest han.
Min gullis.