Allt det här ÄR jobbigt - det går inte att förneka.
Jag börjar bli proffs på att känna när tårarna brinner innanför ögonlocken, för att sedan hålla dem kvar inne. Det är jobbigt, men det går. Och sen när man stiger in genom sin egen ytterdörr brister det. Men det är okej - för då har man ändå besparat andra människor förtvivlan och undran. Oro.
Det är okej att vara ledsen, det är en del av det hela. En del av att bearbeta och acceptera ett brustet hjärta. Att man inte mår hundraprocentigt bra jämt.

Har fina föräldrar som försöker hjälpa. En pappa som försöker laga mitt hjärta genom att ta tag i ommålning av mitt rum + övningskörning, och världens finaste mamma som hoppas att nya kläder och skor ska kunna lappa ihop mitt hjärta.


Det är konstigt att ställa om sig nu. Att sluta kalla honom för Min fina, och istället gå över till mitt ex, eller helt enkelt bara hans namn. Min gullis är inte längre min gullis, och är sen i framtiden någon annans gullis.
Det är konstigt att inte sätta sig på bussen som åker till honom. Att få längta till att ses.
Att ställa om sig från att få 3-4 samtal om dagen (där han stod för 3) till att få 1. Gå miste om godnattsamtalen. Det gör ont, och det känns konstigt, men det handlar ju i slutändan bara om att ställa om sig helt. Att vakna på morgonen och se att jag en dag blir glad igen. Får närhet av någon annan som gör mig glad. Men det är svårt att se det så, då jag i nuläget aldrig någonsin vill få en kärleksfull kram av någon annan.
Someday I'll get there.