Det handlar inte om att jag skriver för att gnälla. Eller är helt nedstämd jämt. Så är inte fallet.
Det handlar lite mer om att jag måste få ut alla känslor jag har. Alla ord jag själv funderar på. Jag måste få ur dem. För om jag inte får det mår jag dåligt. En klump i magen och ett förvirrat sinne. Som i en dimma. De får inte plats i mig.

Jag kan åtminstone välja min ensamhet. Om jag ska få vara själv, eller om jag ska ringa någon kompis för lite sällskap. Det är skönt att kunna välja.