Ibland slår det bara tillbaks. Bara minutrarna efter att jag kom hem efter färg-, spackel- och annatshopping så började jag plocka ner smågrejer från alla hyllor jag har i rummet. Efter att det var klart tänkte jag att, tja, jag kan väl lika gärna packa upp det som jag hade tagit hem ifrån honom, som jag lämnade där förut.
Men ne. Tar upp mjukisbyxorna och känner en bekant lukt. Doften av kärlek.
Trygghet. Lycka. Doften av allt som gör mig glad.
Som för att påminna.
För att påminna att det är viktigt att inte gå vidare för fort. Inte glömma. Som för att påminna att jag faktiskt har ont i hjärtat. Att jag faktiskt är ledsen. Att jag faktiskt saknar. Och en påminnelse av att jag måste låta mig känna så.
Påminnelsen.