oh, those silent tears

Det är jobbigt, hur det sliter isär en. Som ett inre krig. När hjärtat säger en sak och hjärnan en annan.
Hur man har hur kul som helst när man spelar biljard, och bestämmer sig för att dra vidare. Ut. Hur hjärnan vill att man ska vara så tillgänglig som möjligt. Öppen. För alla.

Och när hjärtat helt plötsligt säger stopp. Utanför klubben. Hur det inte går att gå in, och då det känns tusen gånger bättre att åka hem. Fast hjärnan vill. Hjärtat vill inte.
När man står och måste neka sina kompisar. Banga. Tråkig. Men det går inte. Hjärtat vill inte. För hjärtat vill hem. Sova. Som att det är enda sättet att slippa smärtan.

Hur man sedan känner hur det bränner bakom ögonlocken och man tvingas ge ifrån sig tysta, tysta tårar. Som rinner längs kinden och stannar vid halsduken. Halsduken bryter av. Man kan ju inte gråta högt på tåget. Det får inte synas. Ingen får veta.
Men hur det sen lättar. Avtar. För att sedan påminnas igen då man tvingas lunka sakta hem ifrån centrum till sitt hem.

Smärtan. Avslutet. Något jag inte ens önskat på min värsta fiende. Hur man inte vill något av de. Ingenting.

Det är konstigt hur det fungerar så bra på dagen att vara utan honom, men hur man går sönder på kvällarna. Ensamma kvällar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0