Den normala strömmen för ord jag normalt har rinnande inför saker och ting är fortfarande väck. Jag har fortfarande inte förmågan att skriva en målande beskrivning om hur jag mår inför det hela, eller för att beskriva hur bra han var. Det går inte, det har tagit stopp - och så pass borta har jag aldrig känt mig. Någon tog tag i hela mitt ordförråd och intellekt, låste in det i ett skjul någonstans långt bort åt helvete, låste dörren med 5 olika lås för att sedan kasta nycklarna i en flod.
Helvete. Jag är körd. Hela jag är borttappad. Splittrad och borttappad.
Bästa Sebastian.

Där. Där på facebook har du varit länge nu. Sedan dag ett. Finaste du, va? Vad är det du har gjort egentligen?
Klarar inte av att stänga ner hans chattfönster. Hade det kvar eftersom vi pratade så ofta. Det var inte lönt att stänga ner, riktigt. Det användes ofta. Och nu kommer jag aldrig mer se dig online. Du kommer aldrig mer hälsa helt hetsigt och exalterat på mig. Den biten gör ont - att aldrig mer få prata med dig. Du som gjorde mig så glad nu även när jag var ledsen och nere. Jag glömde allt när jag pratade med dig. Det var hela du, i ett nötskal - du spred sån värme, kärlek och glädje runtomkring dig hela tiden, och nu får jag inte längre ta del av den..
"1 hemlis till.. jag gillar dig" - varför sa du så? Varför kom du med alla dina hemligheter?
Jävla fan - finaste bästa du. Det skulle ju inte bli så här, hjärtat. Du skulle finnas för mig föralltid.
Om det är något jag borde lärt mig genom åren är att aldrig hoppas på något - men jag hoppades på dig.
Hoppades att din starka kropp + utomordentligt uthålliga sinne skulle klara av detta. Vakna.
Varför vaknade du inte, Sebastian?

Sov gott, hjärtat. Jag gör dig sällskap sen när det är min tur.