det känns som att jag med i en jobbig kärlekshistoria. som de man ser på film.
jag är med i en kärlekshistoria i verkliga livet, och den känns inte lika förutsägbar som de på film gör.
där man kan räkna ut att den ena kommer tillbaks till den andra. att alla problem löser sig då de inser
att ingenting är bättre än kärleken till varandra.

min kärlekshistoria är lite mer komplex än så. jag vet ingenting. förvirring till max.
hur jag väntar på någon som gör mig så lycklig. vill så mycket, men vet så lite.
men det känns som att jag gräver en grav djupare och djupare för var dag som går.
en grav för vår kärlek att sedan vila tryggt i. oberörd. oavslutad. för att ingen vågade.
det är jobbigt att se allt fint bara gå till spillo. men jag kan inte göra något annat.
jag vet inte alls längre hur jag ska fixa detta. går det?

jag kan inte rå för att han är kärlek, charm, hopp och trygghet personifierad.
jag kan inte rå för att han är världens finaste människa, på alla sätt.
jag kan inte rå för att jag är kär i honom. att han gör mig lycklig.
jag saknar honom. mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

och jag kan inte påstå att det blir bättre för var dag som går.
det finns fortfarande stunder då jag längtar efter att få ligga tätt intill honom,
hans arm runt min kropp. ihopslingrade ben. hur han pussar mig på axeln och i nacken
och sen somnar vi. sover tätt ihop hela natten och jag får vakna trygg.
hur jag får hålla om honom. andas in och känna honom nära.
hur jag får använda hans bröst som kudde. känna hans andetag och hjärtslag.
hur jag längtar efter att få hålla hans hand. på väg till bussen, framför tvn,
under middagen. i sängen.
hur jag vill att det är han som håller om mig när jag är ledsen. hur det
är han som intalar mig att allting kommer lösa sig. att det kommber bli bra.
ibland behöver jag bara hans famn. nu är han så långt bort, men ändå så nära.
ovisshet.


all min kärlek finns hos honom. fortfarande.