"hej då, kära finaste bästa du."

det tycks vara allt jag får fram. jag är tom på ord nu. mållös. någon har tagit alla mina ord och lagt i en burk. skruvat åt locket så pass hårt att jag inte är kapabel till att öppna den. sen står det still. förmår mig inte att bilda några vidare meningar. inga med betydelse. inga som man kan relatera till eller förstå. nonsens.

har skrivit på samma text i flera timmar. textmarkören står och blinkar medan jag stirrar blankt på skärmen. har svårt att förstå vad som faktiskt har hänt. hur någon som för en vecka sen frågade om vi kunde ses, för att nu försvinna från jordens yta. hur jag nekat med tanken att vi har miljoner chanser att ses i sommar.
hur han för bara ett kort tag sen sa att han tycker om mig. jag hoppades på en fin vänskap.
världens mest positiva människa.
men jag säger nog inte hej då, ändå.
jag säger istället att vi ses igen. för det gör vi. i nästa liv.
i nästa liv får du återigen sprida glädje och värme till alla i din närhet. sådär som bara du kan.
sebastian - vila i frid, så länge.


det är inte menat att jag ska få må 100% bra just nu, va?
det känns som att det är något som motarbetar mig varje gång jag bestämmer mig för att vara lycklig.
eller ja. bestämmer mig för att försöka vara lycklig.