\\\\\
Tiden läker alla sår - men långsiktigt. Det fick jag uppleva ikväll. Det och lite till.
Kom in på klubben vid tolv, då vi gick till Emelies jobb först. Hm. Beställer in en öl, men klarar inte av att dricka. Finner mig själv ståendes mitt på dansgolvet - gråtandes. Står och håller i en halvdrucken öl som man inte ens har ett litet sug för. Ingen lust. Ingenting. Det enda man kan tänka på är Honom. Fina. Bästa.
Gråter, ger bort ölen. En kille kommer fram och säger snällt att man inte får gråta, för man ska vara glad. Vill ryta åt honom att jag gråter så mycket jag vill. Jag gråter alla tårar i världen, om det så får mig att må bättre i slutändan. Men gör det inte. Blir istället skyddad av fina tjejkompisar. De bildar så gott som en mur runt mig, så att ingen kille kan komma i närheten. Alla killar är ju äckliga just nu. Alla förutom min fina. Varför förstår de inte det själva? Gråter lite till, och pappa hämtar i stan. Allt för att jag inte ska bryta ihop helt - men också för sin egen skull, i rädsla för att jag ska bryta ihop och göra något dumt. Men det är okej. Han bryr sig ju.
Ett halvår sen nu.. Inte mer än så. Men tillräckligt lång tid för att lämna avtryck i mitt hjärta.
Det är svårt när hjärtat gör ont. Det känns lönlöst att hoppas på något. Men allt jag vill ha är ju honom, så det är svårt att låta bli. Att hoppas på något bättre. Att hoppas på att lyckan återvänder. Kärleken med. Och han. Mest han.
Min gullis.
Kom in på klubben vid tolv, då vi gick till Emelies jobb först. Hm. Beställer in en öl, men klarar inte av att dricka. Finner mig själv ståendes mitt på dansgolvet - gråtandes. Står och håller i en halvdrucken öl som man inte ens har ett litet sug för. Ingen lust. Ingenting. Det enda man kan tänka på är Honom. Fina. Bästa.
Gråter, ger bort ölen. En kille kommer fram och säger snällt att man inte får gråta, för man ska vara glad. Vill ryta åt honom att jag gråter så mycket jag vill. Jag gråter alla tårar i världen, om det så får mig att må bättre i slutändan. Men gör det inte. Blir istället skyddad av fina tjejkompisar. De bildar så gott som en mur runt mig, så att ingen kille kan komma i närheten. Alla killar är ju äckliga just nu. Alla förutom min fina. Varför förstår de inte det själva? Gråter lite till, och pappa hämtar i stan. Allt för att jag inte ska bryta ihop helt - men också för sin egen skull, i rädsla för att jag ska bryta ihop och göra något dumt. Men det är okej. Han bryr sig ju.
Ett halvår sen nu.. Inte mer än så. Men tillräckligt lång tid för att lämna avtryck i mitt hjärta.
Det är svårt när hjärtat gör ont. Det känns lönlöst att hoppas på något. Men allt jag vill ha är ju honom, så det är svårt att låta bli. Att hoppas på något bättre. Att hoppas på att lyckan återvänder. Kärleken med. Och han. Mest han.
Min gullis.
/////
Tyvärr går vissa saker inte att blockera. De saker som inte fastnar i skyddet byggs upp som en otrolig smärta i hjärtat som till slut måste släppas ut. Det resulterar i stora krokodiltårar som inte har någon hejd. Ofta är det någonting som utlöser denna gråtattack.
För mig är det det faktum att det inatt blir 6 månader sedan jag för första gången åkte hem till Honom. Till han som senare skulle bli min pojkvän. Kl 02.50 (ungefär något sådant) åkte jag i taxi hem till min fina för första gången. En taxi som han betalade för att han ville ha mig där. Jag stannade tills nio kvällen därpå, och blev så positivt överraskad då han följde mig till bussen. Han stannade mig var tionde meter för att få en puss, och jag var inte sen med att haka på det. Det var ingenting jag var van vid. Så många pussar på så kort tid - men jag tyckte om det.
Och jag tycker om honom. Så ofantligt mycket.
Och jag ska ut ikväll, med samma tjejkompisar som var med den kvällen när jag åkte hem till honom. Skillnaden nu är att han inte vill ha mig där, på samma sätt som förr. Det smärtar. Något otroligt. Men jag kan ta mig igenom det.
Så småningom slutar det ju göra ont. Men det tar tid.
För mig är det det faktum att det inatt blir 6 månader sedan jag för första gången åkte hem till Honom. Till han som senare skulle bli min pojkvän. Kl 02.50 (ungefär något sådant) åkte jag i taxi hem till min fina för första gången. En taxi som han betalade för att han ville ha mig där. Jag stannade tills nio kvällen därpå, och blev så positivt överraskad då han följde mig till bussen. Han stannade mig var tionde meter för att få en puss, och jag var inte sen med att haka på det. Det var ingenting jag var van vid. Så många pussar på så kort tid - men jag tyckte om det.
Och jag tycker om honom. Så ofantligt mycket.
Och jag ska ut ikväll, med samma tjejkompisar som var med den kvällen när jag åkte hem till honom. Skillnaden nu är att han inte vill ha mig där, på samma sätt som förr. Det smärtar. Något otroligt. Men jag kan ta mig igenom det.
Så småningom slutar det ju göra ont. Men det tar tid.
?????
Det är läskigt hur fort hjärnan blockerar gamla känslor. Hur fort man kan glömma hur någons röst låter eller hur en varm kram känns. Tryggheten man känner då man lägger ansiktet vid någons nacke när man kramas. Och andas in, för att känna en doft av trygghet och kärlek. Vänskap även. Det är läskigt att glömma. Glömma glädjen som man får endast av att se en annan människa. Glömma hur man så snabbt man kan urskilja en människa ur en folkmassa och samtidigt känna sådan otrolig glädje och varm känsla.
Glömma vanan av pussarna och kramarna man får när man precis kliver in genom någons dörr. Välkomnandet. Och hur man sedan rycks ner i sängen för att få kramas ytterligare. Att mötas igen efter att man saknat varandra. Kärleken.
Det är också läskigt hur man kan glömma känslan av att känna sig så otroligt omtyckt och ombrydd av en människa. Att glömma hur det känns när någon lägger handen vid ens kind när man somnar i dennes knä, eller hur någon lägger armen runt en när man ska sova. Glömma tryggheten man känner precis innan man somnar, och samma trygghet man känner sekunden efter man vaknat. Glömma hur lycklig man känner sig då man delar ett skratt med den man tycker om.
Glömma kärleken man känner då någon fattar ens hand med sin egen då man sitter och äter middag. All närhet räknades. Det är också läskigt hur det är att glömma kärleken och glädjen man känner då man ser in i någons ögon. Hans ögon. Alla bevis på kärlek.
Det är också jobbigt att behöva glömma.
Men det är fint att veta att två kroppar har matchats så perfekt och bra, lilla sked och stora sked, att man kunnat utgöra den perfekta skeden. Och det är synd att allt har sitt slut - oavsett om det är på ens eget bevåg eller inte.
Men det är fint att man kan blockera sånt. Som för att förhindra att man rasar. Faller. Förhindra att man totalt fallerar. Rasar samman. I saknad och ren desperation. Det är fint att sådant förhindras.
Det enda man inte glömmer är den totala saknaden. Den finns kvar, ett långt tag. Kärleken dör inte heller ut. Men man får aldrig igen uppleva det som fick en så kär, och ingenting ger näring åt det som krävs för att sakna. På grund av detta så glömmer man även detta så småningom. Så att man kan leva igen, och känna sig lycklig över något annat. Men det dröjer. Och under tiden det dröjer så smärtar det. Det gör så ont att man vill gräva ner sig. Glömma allt som varit - men det går inte. För oavsett vad man intalar sig så var det fint. Det VAR kärlek.
Det kommer dröja väldigt länge innan jag kommer över honom. Världens bästa. Världens finaste. Gullis.
Glömma vanan av pussarna och kramarna man får när man precis kliver in genom någons dörr. Välkomnandet. Och hur man sedan rycks ner i sängen för att få kramas ytterligare. Att mötas igen efter att man saknat varandra. Kärleken.
Det är också läskigt hur man kan glömma känslan av att känna sig så otroligt omtyckt och ombrydd av en människa. Att glömma hur det känns när någon lägger handen vid ens kind när man somnar i dennes knä, eller hur någon lägger armen runt en när man ska sova. Glömma tryggheten man känner precis innan man somnar, och samma trygghet man känner sekunden efter man vaknat. Glömma hur lycklig man känner sig då man delar ett skratt med den man tycker om.
Glömma kärleken man känner då någon fattar ens hand med sin egen då man sitter och äter middag. All närhet räknades. Det är också läskigt hur det är att glömma kärleken och glädjen man känner då man ser in i någons ögon. Hans ögon. Alla bevis på kärlek.
Det är också jobbigt att behöva glömma.
Men det är fint att veta att två kroppar har matchats så perfekt och bra, lilla sked och stora sked, att man kunnat utgöra den perfekta skeden. Och det är synd att allt har sitt slut - oavsett om det är på ens eget bevåg eller inte.
Men det är fint att man kan blockera sånt. Som för att förhindra att man rasar. Faller. Förhindra att man totalt fallerar. Rasar samman. I saknad och ren desperation. Det är fint att sådant förhindras.
Det enda man inte glömmer är den totala saknaden. Den finns kvar, ett långt tag. Kärleken dör inte heller ut. Men man får aldrig igen uppleva det som fick en så kär, och ingenting ger näring åt det som krävs för att sakna. På grund av detta så glömmer man även detta så småningom. Så att man kan leva igen, och känna sig lycklig över något annat. Men det dröjer. Och under tiden det dröjer så smärtar det. Det gör så ont att man vill gräva ner sig. Glömma allt som varit - men det går inte. För oavsett vad man intalar sig så var det fint. Det VAR kärlek.
Det kommer dröja väldigt länge innan jag kommer över honom. Världens bästa. Världens finaste. Gullis.
!!!!!
Men det är också fint.
Fint att någon har haft förmågan att kunna göra mig till världens gladaste.
Fint att jag har hittat någon jag tycker om så mycket.
Fint att jag kände mig så trygg bara av att somna och vakna bredvid denna någon.
Fint att det som gjorde mig gladast i världen var att få pussar och kramar av denna någon.
Fint att denna någon var min för ett tag. Min allra finaste.
Fint att någons närhet kunde ge mig sådan trygghet och glädje.
Fint att kunna känna samhörighet. Jättefint.
Och fint att jag snart lever igen. Att jag är fylld med liv och lust igen. Fint.
,,,,,
Det är lite konstigt hur jag kan känna en närvaro av någon som aldrig satt sin fot i mitt hem.
Det är konstigt hur jag kan påminnas av denne av precis allting i mitt rum.
Det är konstigt hur hjärtat kan slå så oregelbundet trots att man är så gott som kärnfrisk.
Det är ännu konstigare hur jag kan vara så tom. Så utan liv och så utan känslor. Tom. Ingenting.
Det är konstigt hur jag kan påminnas av denne av precis allting i mitt rum.
Det är konstigt hur hjärtat kan slå så oregelbundet trots att man är så gott som kärnfrisk.
Det är ännu konstigare hur jag kan vara så tom. Så utan liv och så utan känslor. Tom. Ingenting.
.....
Det är svårt att fungera hundraprocentigt när man går på tomgång och hjärtat värker.
Det är svårt att se allt som händer runtomkring när man fått någon form av tunnelseende.
---------
Är lite tom just nu så det kan bli ännu skevare uppdatering än vanligt. Förlåt.
happiness is a continuation of happenings which are not resisted
Okej. Noll uppdatering - igen. Men ja, jag har fyllt år och haft mig. Se där, jag är redan 20 år gammal trots att det känns som att jag började gymnasiet förra året, när det egentligen var så att jag gick UT gymnasiet för snart ett år sen. Sjukt det där. När man var liten gick tiden hur segt som helst, och jag brukade längta tillbaks till skolan på sommarloven. Nu hinner man knappt märka att nästan ett helt år gått förbi sedan jag slutade skolan, fan jag hänger inte alls med?
Jaja. Rolig händelse nr. 1 som hänt de senaste dagarna -
Jag bestämmer mig för att ta ett bad, så jag tappar upp halva badkaret (för att endast scrubba mig osvosv), och råkar ha i halva flaskan med badolja när man egentligen ska ha någon matsked eller så. Fine, det känns efteråt som att jag har smörjt in hela kroppen med babyolja vilket gör att jag slipper smörja in mig.
Nr 2 -
Samma tillfälle som badoljeincidenten. När jag ska tappa ur badkaret hinner jag inte märka att det är stopp i avloppet förrän hela badrumsgolvet är fyllt med vatten och mattorna så gott som flyter omkring. Jaha. Det var bara att dra tillbaks proppen så att inte allt vatten flöt ut och sedan vänta på att vattnet skulle åka ner i avloppet, sakta men säkert.
Nr 3 -
På min födelsedag skjutsar min pappa mig hem till en tjejkompis där vi skulle fira mig, och sedan dra vidare ut. När vi är framme ska jag kliva ur bilen och upptäcker att bildörren har frusit fast. Jahapp. Så även pappas (vilket den brukar, men det är också den enda dörren som fastnar). Känner att "Okej, fine, jag får krypa ut bak och ta mig ut där", men nej. Dörren är inte bara fastfrusen, utan jag har även råkat stänga dörren på min jacka så att den sitter fast. Detta resulterar i att vi åker runt i 7-8 minuter med all värme på i bilen för att dörrarna sedan skulle ge med sig - vilket de inte lyckades göra pga. att man brukar behöva ha fönstret lite öppet, vilket inte var möjligt då även alla fönster var fastfrusna.
Det hela slutar med att jag iallafall lyckas dra loss jackfanskapet och krypa ut bak ändå.
Händelserikt, jag vet..
Jaja. Rolig händelse nr. 1 som hänt de senaste dagarna -
Jag bestämmer mig för att ta ett bad, så jag tappar upp halva badkaret (för att endast scrubba mig osvosv), och råkar ha i halva flaskan med badolja när man egentligen ska ha någon matsked eller så. Fine, det känns efteråt som att jag har smörjt in hela kroppen med babyolja vilket gör att jag slipper smörja in mig.
Nr 2 -
Samma tillfälle som badoljeincidenten. När jag ska tappa ur badkaret hinner jag inte märka att det är stopp i avloppet förrän hela badrumsgolvet är fyllt med vatten och mattorna så gott som flyter omkring. Jaha. Det var bara att dra tillbaks proppen så att inte allt vatten flöt ut och sedan vänta på att vattnet skulle åka ner i avloppet, sakta men säkert.
Nr 3 -
På min födelsedag skjutsar min pappa mig hem till en tjejkompis där vi skulle fira mig, och sedan dra vidare ut. När vi är framme ska jag kliva ur bilen och upptäcker att bildörren har frusit fast. Jahapp. Så även pappas (vilket den brukar, men det är också den enda dörren som fastnar). Känner att "Okej, fine, jag får krypa ut bak och ta mig ut där", men nej. Dörren är inte bara fastfrusen, utan jag har även råkat stänga dörren på min jacka så att den sitter fast. Detta resulterar i att vi åker runt i 7-8 minuter med all värme på i bilen för att dörrarna sedan skulle ge med sig - vilket de inte lyckades göra pga. att man brukar behöva ha fönstret lite öppet, vilket inte var möjligt då även alla fönster var fastfrusna.
Det hela slutar med att jag iallafall lyckas dra loss jackfanskapet och krypa ut bak ändå.
Händelserikt, jag vet..
a blog is in many ways a continuing conversation
Goddamn. Tycker fanimig synd om er stackare som klickar er in här varenda dag i hopp om att jag ska ha skrivit något nytt - och så har jag verkligen inte gjort det. Sorry for keeping your hopes up, eheheh.
Men ja. Är en busy woman (okej, jag ljög. är ej busy någonstans, bara lat.. och vill spendera tid med min fina pojkvän).
Näe, men de senaste dagarna har jag liksom inte varit så mycket hemma/nära någon dator, då jag sprungit på IKEA med min kära far. EHeheh. Har fått ett nytt skrivbord + tangentbord&mus samt ny lampa (och tvättkorg, och ska få klädhängare) så mitt rum är lite mer i harmoni just nu.
Tidigare hade jag ju ett skrivbord i ljust brunt/ek/björk/VADFANDENUKALLARDETPÅIKEA, och det var inte så snyggt emot min snygga tvmöbel/hylla. MEN NU! Nu kära vänner, har jag ett svartbrunt skrivbord med vita lådor och skåp. Very nice.
Innan de här busy dagarna har jag liksom fått bloggmaterial via min vardag, men sedan inte haft ett bra tillfälle att gå till en dator för att skriva det, vilket är riktigt synd, för det har ändå hänt och sagts massa skumma grejer på sista tiden. Och ni känner mig vid det här laget - jag skriver inte massa bullshit om min vardag bara, utan mer om konstiga tankar eller händelser. Men där. Där har ni det. Svart på vitt. Jag är en dålig bloggare och så kommer det väl förbli, men jag kan iallafall försöka bättra mig. Det kan jag nog, det ska ni få se.
Cpskitfula bilder med dålig cam, men det kanske ger ett litet hum om hur det ser ut. Näe. Näee, kanske inte. Never mind. Man ser ju för guds skull bara kablar. Kabelskit. Men ja. JAAA.
Men ja. Är en busy woman (okej, jag ljög. är ej busy någonstans, bara lat.. och vill spendera tid med min fina pojkvän).
Näe, men de senaste dagarna har jag liksom inte varit så mycket hemma/nära någon dator, då jag sprungit på IKEA med min kära far. EHeheh. Har fått ett nytt skrivbord + tangentbord&mus samt ny lampa (och tvättkorg, och ska få klädhängare) så mitt rum är lite mer i harmoni just nu.
Tidigare hade jag ju ett skrivbord i ljust brunt/ek/björk/VADFANDENUKALLARDETPÅIKEA, och det var inte så snyggt emot min snygga tvmöbel/hylla. MEN NU! Nu kära vänner, har jag ett svartbrunt skrivbord med vita lådor och skåp. Very nice.
Innan de här busy dagarna har jag liksom fått bloggmaterial via min vardag, men sedan inte haft ett bra tillfälle att gå till en dator för att skriva det, vilket är riktigt synd, för det har ändå hänt och sagts massa skumma grejer på sista tiden. Och ni känner mig vid det här laget - jag skriver inte massa bullshit om min vardag bara, utan mer om konstiga tankar eller händelser. Men där. Där har ni det. Svart på vitt. Jag är en dålig bloggare och så kommer det väl förbli, men jag kan iallafall försöka bättra mig. Det kan jag nog, det ska ni få se.
Cpskitfula bilder med dålig cam, men det kanske ger ett litet hum om hur det ser ut. Näe. Näee, kanske inte. Never mind. Man ser ju för guds skull bara kablar. Kabelskit. Men ja. JAAA.
