Det är jobbigt att hålla tillbaka. Vill ringa honom och säga hur mycket jag saknar honom. Vad jag känner för honom. Hur dumt det här avslutet är. Men det är inte rätt - varken mot mig eller honom. Ett avslut är aldrig jobbigt för bara den ena parten - aldrig. Det är i princip lika jobbigt för båda, bara det att man kanske bearbetar hela grejen på olika sätt.


Men eh. Ja. Jag var kanske ingen fena på att måla. Är för klantig och glömsk för sådant kom jag fram till. Tror inte de i Äntligen hemma skulle vara så nöjd med omtagning efter omtagning, då jag hela tiden glömde bort att väggen var nymålad och således tog jag stöd med handen på den för att kunna måla så perfekt som möjligt på ett annat ställe.
Men eh.. Ja. Det gick ju ändå. En vägg målad - resten tar vi imorgon.

Mitt i allt deppande vill jag bara inflika att jag numer är lika amatörbra som Martin Timell på hemmagrejer. Är proffs på att täcka golv med tidning, tejpa lister och lägga fogar + spackel än så länge. Bara så ni vet. Nu kan även jag få vara med i Äntligen hemma.
Nästa steg är att fortsätta mitt Martin Timellande är med att faktiskt måla väggarna också. Ja. Ja, det gör vi.
Vilken dröm.

allting handlar om att försöka se det från ett annat ljus. ett positivt sådant. där man ser vad man har lärt sig. för allt händer av en anledning. it really does.

jag önskar att jag kunde börja gå ut och festa galet, flirta med andra killar för att sedan kanske dra hem med någon. jag önskar verkligen det. för jag vet att man lättare kommer över någon om man har hittat en annan. en annan man har intresse för. det hjälper en att glömma.
men tyvärr fungerar jag inte så.

jag måste stanna upp och tillåta mig själv känna efter. och minnas. sakna. vara kär.
sakna hans doft. doft av kärlek och trygghet. närhet. sakna hans beröring. hans ömma pussar. kärleksfulla pussar placerade i pannan. på axeln. på kinden. på halsen. på näsan. på munnen. överallt. över hela kroppen.
världens vackraste händer perfekt placerade vid min midja. i min hand. i min nacke. vid min kind. överallt där det kändes bra.  så bra att jag får rysningar. varenda gång. jag rös av hans beröring. kittlande beröring. kärlek.

varför fungerar inte smärtstillande mot ett brustet hjärta?

Ibland slår det bara tillbaks. Bara minutrarna efter att jag kom hem efter färg-, spackel- och annatshopping så började jag plocka ner smågrejer från alla hyllor jag har i rummet. Efter att det var klart tänkte jag att, tja, jag kan väl lika gärna packa upp det som jag hade tagit hem ifrån honom, som jag lämnade där förut.
Men ne. Tar upp mjukisbyxorna och känner en bekant lukt. Doften av kärlek.
Trygghet. Lycka. Doften av allt som gör mig glad.
Som för att påminna.
För att påminna att det är viktigt att inte gå vidare för fort. Inte glömma. Som för att påminna att jag faktiskt har ont i hjärtat. Att jag faktiskt är ledsen. Att jag faktiskt saknar. Och en påminnelse av att jag måste låta mig känna så.
Påminnelsen.

Det handlar inte om att jag skriver för att gnälla. Eller är helt nedstämd jämt. Så är inte fallet.
Det handlar lite mer om att jag måste få ut alla känslor jag har. Alla ord jag själv funderar på. Jag måste få ur dem. För om jag inte får det mår jag dåligt. En klump i magen och ett förvirrat sinne. Som i en dimma. De får inte plats i mig.

Jag kan åtminstone välja min ensamhet. Om jag ska få vara själv, eller om jag ska ringa någon kompis för lite sällskap. Det är skönt att kunna välja.

"nobody said it was easy
it’s such a shame for us to part
nobody said it was easy
no one ever said it would be this hard
oh take me back to the start"

det är läskigt, detta. hur han alltid sjöng första meningen när någon hade problem med något, oftast som skämt. men det är läskigt hur fint och bra det stämmer nu. när det gör ont. när han och jag inte längre är ett "vi".
men bara för att han och jag inte är ett "vi" betyder det inte att jag inte ser oss som en samhörighet längre. vi passade bra ihop, det gjorde vi. med alla likheter och olikheter. kompletterande av varandra, har jag hört att det kallas. men det går över. snart glömmer jag helt, och slutar sakna.

för att börja glömma ska jag ta tag i poweryoga igen, kanske. och renovering av mitt rum. för att ändra, bygga på. kanske klippa en ny frisyr? eller inte, det återstår att se - jag gillar trots allt mitt hår. men ibland behöver man förändringar för att få en annan framtid. en glad framtid utan tankar på honom och hur mycket jag saknar. det är svårt, det går inte att förneka, men det går om man vill.

slippa livnära sig på vatten, yoghurt, frukt och färdigsoppor. och cigg. mer cigg än vanligt för att slippa ångest och panikgråt. för att hålla tillbaka. för att hålla sig normal - lugn. för att slippa tänka, undra och hoppas. för om man hoppas slår smärtan tillbaks tusen gånger värre när man märker att det är fel. att det inte finns någon mening.'

men nu. nu åker jag iväg med far min för att köpa spackel + färg och annat som behövs för att måla om ett rum. synd att jag antagligen inte kan sova i min egen säng inatt. synd att jag inte kan sova i den säng jag helst hade sett som reservsäng. i en annan lägenhet. i en annan ort. hos honom.
jag får sova på soffan. eller gå ut ikväll kanske. jag vet inte. någonting.

"om man kämpar kan man förlora,
men om man inte kämpar så har man redan förlorat"
några ord jag såg en gång hos en väldigt smart kille. han hade detta skrivet på en whiteboard på sin vägg i sitt rum.
smarta ord. stämmer in i så gott som alla situationer. och jag ska ta till mig av dessa, det ska jag.
så fort jag orkar. så fort jag känner mig redo. det ska gå.

något man lär sig är att avsked blir lättare att hantera ju fler gånger man har rest sig ifrån dem. till slut får man inte längre RIKTIGT ont i hjärtat, så ont att man tror att man ska kola när som helst. man får inte heller total andnöd. svagheten i benen försvinner mycket fortare. gråten är inte lika ihållande - inte lika konsekvent.

men man FÅR ont i hjärtat. man FÅR lätt andnöd. man BLIR svag i benen, sånär på att man tror att de inte längre ska bära en, och man gråter. man gråter mycket, men inte så mycket som man en gång i tiden kanske gjorde.
det är för att man lär sig. man lär sig att man kan resa sig upp, att det slutar göra ont, och att man senare hittar någon annan som kan lugna en. ge trygghet, närhet och kärlek. man hittar allt man vill igen - hos en annan människa. så småningom. när tiden är rätt.
men det går ju inte att förneka att det gör ont. att jag är ledsen. att jag saknar och egentligen vill hoppas - men ser hur lönlöst det är. därför saknar jag. känner mig ensam. har obeskrivligt starka känslor för honom. vill vara med honom. men som sagt - det går över.

men näe. nu ska cougar town få muntra upp mig.

Allt det här ÄR jobbigt - det går inte att förneka.
Jag börjar bli proffs på att känna när tårarna brinner innanför ögonlocken, för att sedan hålla dem kvar inne. Det är jobbigt, men det går. Och sen när man stiger in genom sin egen ytterdörr brister det. Men det är okej - för då har man ändå besparat andra människor förtvivlan och undran. Oro.
Det är okej att vara ledsen, det är en del av det hela. En del av att bearbeta och acceptera ett brustet hjärta. Att man inte mår hundraprocentigt bra jämt.

Har fina föräldrar som försöker hjälpa. En pappa som försöker laga mitt hjärta genom att ta tag i ommålning av mitt rum + övningskörning, och världens finaste mamma som hoppas att nya kläder och skor ska kunna lappa ihop mitt hjärta.


Det är konstigt att ställa om sig nu. Att sluta kalla honom för Min fina, och istället gå över till mitt ex, eller helt enkelt bara hans namn. Min gullis är inte längre min gullis, och är sen i framtiden någon annans gullis.
Det är konstigt att inte sätta sig på bussen som åker till honom. Att få längta till att ses.
Att ställa om sig från att få 3-4 samtal om dagen (där han stod för 3) till att få 1. Gå miste om godnattsamtalen. Det gör ont, och det känns konstigt, men det handlar ju i slutändan bara om att ställa om sig helt. Att vakna på morgonen och se att jag en dag blir glad igen. Får närhet av någon annan som gör mig glad. Men det är svårt att se det så, då jag i nuläget aldrig någonsin vill få en kärleksfull kram av någon annan.
Someday I'll get there.

Tiden läker alla sår - men långsiktigt. Det fick jag uppleva ikväll. Det och lite till.
Kom in på klubben vid tolv, då vi gick till Emelies jobb först. Hm. Beställer in en öl, men klarar inte av att dricka. Finner mig själv ståendes mitt på dansgolvet - gråtandes. Står och håller i en halvdrucken öl som man inte ens har ett litet sug för. Ingen lust. Ingenting. Det enda man kan tänka på är Honom. Fina. Bästa.

Gråter, ger bort ölen. En kille kommer fram och säger snällt att man inte får gråta, för man ska vara glad. Vill ryta åt honom att jag gråter så mycket jag vill. Jag gråter alla tårar i världen, om det så får mig att må bättre i slutändan. Men gör det inte. Blir istället skyddad av fina tjejkompisar. De bildar så gott som en mur runt mig, så att ingen kille kan komma i närheten. Alla killar är ju äckliga just nu. Alla förutom min fina. Varför förstår de inte det själva? Gråter lite till, och pappa hämtar i stan. Allt för att jag inte ska bryta ihop helt - men också för sin egen skull, i rädsla för att jag ska bryta ihop och göra något dumt. Men det är okej. Han bryr sig ju.

Ett halvår sen nu.. Inte mer än så. Men tillräckligt lång tid för att lämna avtryck i mitt hjärta.


Det är svårt när hjärtat gör ont. Det känns lönlöst att hoppas på något. Men allt jag vill ha är ju honom, så det är svårt att låta bli. Att hoppas på något bättre. Att hoppas på att lyckan återvänder. Kärleken med. Och han. Mest han.
Min gullis.

Tyvärr går vissa saker inte att blockera. De saker som inte fastnar i skyddet byggs upp som en otrolig smärta i hjärtat som till slut måste släppas ut. Det resulterar i stora krokodiltårar som inte har någon hejd. Ofta är det någonting som utlöser denna gråtattack.

För mig är det det faktum att det inatt blir 6 månader sedan jag för första gången åkte hem till Honom. Till han som senare skulle bli min pojkvän. Kl 02.50 (ungefär något sådant) åkte jag i taxi hem till min fina för första gången. En taxi som han betalade för att han ville ha mig där. Jag stannade tills nio kvällen därpå, och blev så positivt överraskad då han följde mig till bussen. Han stannade mig var tionde meter för att få en puss, och jag var inte sen med att haka på det. Det var ingenting jag var van vid. Så många pussar på så kort tid - men jag tyckte om det.
Och jag tycker om honom. Så ofantligt mycket.

Och jag ska ut ikväll, med samma tjejkompisar som var med den kvällen när jag åkte hem till honom. Skillnaden nu är att han inte vill ha mig där, på samma sätt som förr. Det smärtar. Något otroligt. Men jag kan ta mig igenom det.
Så småningom slutar det ju göra ont. Men det tar tid.

Det är läskigt hur fort hjärnan blockerar gamla känslor. Hur fort man kan glömma hur någons röst låter eller hur en varm kram känns. Tryggheten man känner då man lägger ansiktet vid någons nacke när man kramas. Och andas in, för att känna en doft av trygghet och kärlek. Vänskap även. Det är läskigt att glömma. Glömma glädjen som man får endast av att se en annan människa. Glömma hur man så snabbt man kan urskilja en människa ur en folkmassa och samtidigt känna sådan otrolig glädje och varm känsla.
Glömma vanan av pussarna och kramarna man får när man precis kliver in genom någons dörr. Välkomnandet. Och hur man sedan rycks ner i sängen för att få kramas ytterligare. Att mötas igen efter att man saknat varandra. Kärleken.

Det är också läskigt hur man kan glömma känslan av att känna sig så otroligt omtyckt och ombrydd av en människa. Att glömma hur det känns när någon lägger handen vid ens kind när man somnar i dennes knä, eller hur någon lägger armen runt en när man ska sova. Glömma tryggheten man känner precis innan man somnar, och samma trygghet man känner sekunden efter man vaknat. Glömma hur lycklig man känner sig då man delar ett skratt med den man tycker om.

Glömma kärleken man känner då någon fattar ens hand med sin egen då man sitter och äter middag. All närhet räknades. Det är också läskigt hur det är att glömma kärleken och glädjen man känner då man ser in i någons ögon. Hans ögon. Alla bevis på kärlek.

Det är också jobbigt att behöva glömma.
Men det är fint att veta att två kroppar har matchats så perfekt och bra, lilla sked och stora sked, att man kunnat utgöra den perfekta skeden. Och det är synd att allt har sitt slut - oavsett om det är på ens eget bevåg eller inte.


Men det är fint att man kan blockera sånt. Som för att förhindra att man rasar. Faller. Förhindra att man totalt fallerar. Rasar samman. I saknad och ren desperation. Det är fint att sådant förhindras.

Det enda man inte glömmer är den totala saknaden. Den finns kvar, ett långt tag. Kärleken dör inte heller ut. Men man får aldrig igen uppleva det som fick en så kär, och ingenting ger näring åt det som krävs för att sakna. På grund av detta så glömmer man även detta så småningom. Så att man kan leva igen, och känna sig lycklig över något annat. Men det dröjer. Och under tiden det dröjer så smärtar det. Det gör så ont att man vill gräva ner sig. Glömma allt som varit - men det går inte. För oavsett vad man intalar sig så var det fint. Det VAR kärlek.
Det kommer dröja väldigt länge innan jag kommer över honom. Världens bästa. Världens finaste. Gullis.

Det är svårt att fungera hundraprocentigt när man går på tomgång och hjärtat värker.
Det är svårt att se allt som händer runtomkring när man fått någon form av tunnelseende.

Är lite tom just nu så det kan bli ännu skevare uppdatering än vanligt. Förlåt.

Okej. Noll uppdatering - igen. Men ja, jag har fyllt år och haft mig. Se där, jag är redan 20 år gammal trots att det känns som att jag började gymnasiet förra året, när det egentligen var så att jag gick UT gymnasiet för snart ett år sen. Sjukt det där. När man var liten gick tiden hur segt som helst, och jag brukade längta tillbaks till skolan på sommarloven. Nu hinner man knappt märka att nästan ett helt år gått förbi sedan jag slutade skolan, fan jag hänger inte alls med?

Jaja. Rolig händelse nr. 1 som hänt de senaste dagarna -
Jag bestämmer mig för att ta ett bad, så jag tappar upp halva badkaret (för att endast scrubba mig osvosv), och råkar ha i halva flaskan med badolja när man egentligen ska ha någon matsked eller så. Fine, det känns efteråt som att jag har smörjt in hela kroppen med babyolja vilket gör att jag slipper smörja in mig.

Nr 2 -
Samma tillfälle som badoljeincidenten. När jag ska tappa ur badkaret hinner jag inte märka att det är stopp i avloppet förrän hela badrumsgolvet är fyllt med vatten och mattorna så gott som flyter omkring. Jaha. Det var bara att dra tillbaks proppen så att inte allt vatten flöt ut och sedan vänta på att vattnet skulle åka ner i avloppet, sakta men säkert.

Nr 3 -
På min födelsedag skjutsar min pappa mig hem till en tjejkompis där vi skulle fira mig, och sedan dra vidare ut. När vi är framme ska jag kliva ur bilen och upptäcker att bildörren har frusit fast. Jahapp. Så även pappas (vilket den brukar, men det är också den enda dörren som fastnar). Känner att "Okej, fine, jag får krypa ut bak och ta mig ut där", men nej. Dörren är inte bara fastfrusen, utan jag har även råkat stänga dörren på min jacka så att den sitter fast. Detta resulterar i att vi åker runt i 7-8 minuter med all värme på i bilen för att dörrarna sedan skulle ge med sig - vilket de inte lyckades göra pga. att man brukar behöva ha fönstret lite öppet, vilket inte var möjligt då även alla fönster var fastfrusna.
Det hela slutar med att jag iallafall lyckas dra loss jackfanskapet och krypa ut bak ändå.

Händelserikt, jag vet..

Goddamn. Tycker fanimig synd om er stackare som klickar er in här varenda dag i hopp om att jag ska ha skrivit något nytt - och så har jag verkligen inte gjort det. Sorry for keeping your hopes up, eheheh.
Men ja. Är en busy woman (okej, jag ljög. är ej busy någonstans, bara lat.. och vill spendera tid med min fina pojkvän).

Näe, men de senaste dagarna har jag liksom inte varit så mycket hemma/nära någon dator, då jag sprungit på IKEA med min kära far. EHeheh. Har fått ett nytt skrivbord + tangentbord&mus samt ny lampa (och tvättkorg, och ska få klädhängare) så mitt rum är lite mer i harmoni just nu.
Tidigare hade jag ju ett skrivbord i ljust brunt/ek/björk/VADFANDENUKALLARDETPÅIKEA, och det var inte så snyggt emot min snygga tvmöbel/hylla. MEN NU! Nu kära vänner, har jag ett svartbrunt skrivbord med vita lådor och skåp. Very nice.

Innan de här busy dagarna har jag liksom fått bloggmaterial via min vardag, men sedan inte haft ett bra tillfälle att gå till en dator för att skriva det, vilket är riktigt synd, för det har ändå hänt och sagts massa skumma grejer på sista tiden. Och ni känner mig vid det här laget - jag skriver inte massa bullshit om min vardag bara, utan mer om konstiga tankar eller händelser. Men där. Där har ni det. Svart på vitt. Jag är en dålig bloggare och så kommer det väl förbli, men jag kan iallafall försöka bättra mig. Det kan jag nog, det ska ni få se.


Cpskitfula bilder med dålig cam, men det kanske ger ett litet hum om hur det ser ut. Näe. Näee, kanske inte. Never mind. Man ser ju för guds skull bara kablar. Kabelskit.  Men ja. JAAA.

Jaha. Då har jag spenderat halva dagen till att försöka hitta något bra att köpa till Emils systrar som fyller 18 imorgon. Det var inte lätt, med tanke på att jag inte känner dem, och Emil jobbar så han kunde ju inte följa med mig för att kolla runt, men ja, jag kom ju fram till något till slut. Förhoppningsvis kommer grejerna till användning, och de kanske kan sluta se mig som läskig (eheheh.. är inte arg fastän jag kanske ser ut att vara det, lovar).

I övrigt så märkte jag att jag är så gott som pank. För första gången på ungefär ett år. Kanske det är dags ändå, att ta tag i jobbsökande, eheheh.

Löste bloggproblemet genom att ladda ner Firefox, då javascript kommer bra överens med den webbläsaren på min dator. Äntligen kan jag använda samma redigerare som vanligt. Yay.

Förövrigt sov jag över hos Emil inatt, och efter att han stuckit till jobbet imorse somnade jag, som vanligt, om. Vaknade strax före 10 och ser ett sms ifrån min chef (hur trött är inte jag nu? skrev skef först) där han frågade om jag kunde komma in till 11 och jobba. Well - jag blev tveksam först då jag jobbar i kök och mina kökskläder låg hemma. Hade inte ens en tofs på armen som jag kunde sätta upp mitt hår med sedan. Men ja, beslöt mig till slut för att åka och jobba iallafall. Har skillsen och kom till jobbet 3 minuter över 11. Hur bra är jag?
Visserligen åt jag ingenting innan jag stack, utan jag satte i princip bara på mig mina kläder och sen borstade jag tänderna.

Löste klädproblemet genom att låna en tröja ifrån jobbet, och satte upp håret med PLASTFOLIE. Ja, plastfolie. Finns bra nödlösningar ifall man inte har en tofs i kök.

Dagen flöt på bra, och när jag sen satt på tåget hem upptäckte jag hur jävla motherfucking beroende människor är av sina telefoner. Hade 6 personer i min närmaste närhet (skevt uttryck) som allihopa satt med sina mobiler och pillade HELA resan hem. Och ja, där satt jag med en kasse i knäet, innehållandes 3 matlådor med världens godaste pasta carbonara. Helt nöjd. För trött för att pilla på min egen mobil.

(bild lånad från samsung electronics/mynewsdesk. var visserligen inte dessa mobiler. 3 iphones och sen 3 random)

Och jo, just det. Har även en till anledning till varför jag inte uppdaterar normalt. Det är nämligen så att i och med min dators strulerier så verkar inte javascript och andra internettillägg riktigt vilja samarbeta med mig.
Detta leder till att jag således får skriva i "den andra redigeraren" här på blogg.se, dvs. skriva helt vanligt, men redigera med HTML.

Alltså kan jag inte, som ni andra, ändra till fetstil eller kursiv text med ett enkelt knapptryck. Inte heller kan jag göra en bild till en länk utan att skriva massa konstiga tecken och ord (som jag inte ens vet om är ord?).

En sådan enkel sak som radbrytning (dvs mellanrum mellan rader, för er som inte förstår) är inte heller givet med hjälp av ett enkelt tryck på Enter-knappen - ne, jag måste koda även för detta. Infoga bilder är heller inte världens enklaste match som man lätt fixar genom att klistra in en bild i fönstret, eller bara trycka på "infoga bild" eller vad knappjäveln nu heter.

Pretty jobbigt, va? Jo, det får man väl ta och säga kanske. Ett inlägg som skulle ta 2 min för mig att skriva i vanliga fall, tar helt plötsligt knappa 5. Ju mer jag har att skriva, desto längre tid tar det också, så nu blir bloggning helt plötsligt även mer tidskrävande än vad det borde vara.